Veckans tanke

Längtan och saknad

För mig är längtan ett ord och en energi som fyller mig med förväntan och någon slags dagdröm. Saknad påminner mig om en förlust av eller brist på något. Mitt liv och mitt sinne rymmer både längtan och saknad. Min dag fylls av både längtan och saknad. Varandras motsatser men också endast energier av det ena och det andra. Det kan vara fint att längta men även att sakna. Att sakna kan betyda att man älskar någon som inte finns i livet längre. 

Låt oss fortsätta att längta och sakna.

Livet tar och livet ger

Eller är det helt enkelt så att vi får vissa saker till oss för att få nya insikter och möjligheter i livet. Insikter i, och svar på "vem är jag och vad är viktigt för mig". Möjligheter till att förändra och forma om våra sinnen och liv. Jag tror att det är så. Det gäller att leta efter sin sanning i det som tar och ger.

Låt oss ta emot och ge i livet.

Affirmera

Affirmera - att upprepa sina tankar, ord och önskningar. Även om vi inte tror på dem så kommer vi till slut att göra det då vi upprepar dem för oss själva. Många av oss lever med negativa affirmationer om oss själva och våra liv. Vikten av att ändra sina tankar till det positiva är oumbärlig då man vill ha förändringar av godo i sitt liv. Jag försöker själv att ersätta en dålig tanke med en bra. Antingen tänker jag motsatsen till det jag nyss tänkte eller ersätter jag den med något annat positivt. Jag säger inte att det är lätt men det är ett enkelt verktýg som vi alla har tillgång till. Så...

Låt oss affirmera.

Livets dilemma

Ibland funderar jag mycket över något, under vissa perioder av mitt liv. Funderar är kanske fel ord. Det handlar kanske mer om reflektioner och utvärderingar som leder till en insikt som ofta blir starkt förankrad i mig. Ofta handlar det om hur jag vill leva mitt liv, tänka mina tankar och känna mina känslor. Något som har gått runt i mitt system den senaste tiden är dilemmat som uppstår då mitt inre inser vikten av att lyssna till mig själv men samtidigt vill jag lyssna och vara lyhörd även för andra. I de allra flesta situationerna är det inget problem att lyssna, vara lyhörd och respektera andra. Dilemmat uppstår när andras tankar, gärningar och behov leder till att jag trampar på mig själv och mina värderingar. I det tysta. Om jag trampar på mig själv för en stund kan förståelsen för att vi är olika hela det som behövs helas... men vad helar det som trampar på mig över tid? Förändring kanske. Förändring mot det ljusa. Det kärleksfulla. Att inte fastna i "så här är det bara".

Låt oss förändra.

Bara vara

En bild säger mer än tusen ord, brukar man säga. Så är det ju, och varje bild talar till varje själ på sitt unika sätt. I mitten av juni blev jag inbjuden till en paddeltur och jag tackade ja. Det var längesedan jag hade suttit i en kanot och det kändes lite ovant vid tanken att flyta fram längs med ån. Jag hann inte mer än sätta mig i kanoten förrän jag insåg att det var alldeles för längesedan jag paddlade. Det kändes som balsam för själen. Solen sken, det var stilla och varmt samtidigt som paddlingens fart svalkade skönt. Jag hade turen att få paddla med en trygg och stabil vän som styrde som en drottning på vattnet och min enda uppgift blev att ta oss framåt och vidare. Ibland är det skönt att slippa styra. Den där dagen gav mig lite allt av varje, ett avslut, ett bara vara och en början på något nytt. Främst ett bara vara, att få sitta i kanoten med en trygg och fin vän och samtala om allt möjligt och omöjligt medan vi tillsammans med vattnet tog oss till vårt mål.

Låt oss bara vara.

Ta steget, orka och våga stanna kvar

Du vet den där känslan av att vilja och behöva komma vidare i livet och med sig själv. Så lockande men ibland så svår. Att förändra gör att vi kanske behöver ifrågasätta och även lämna vår bekvämlighetszon. Ibland bestämmer vi oss för att faktiskt ta tag i vissa saker och försöka komma vidare. Vi tar steget mot förändring. Som en tacksam följeslagare kan rädslan då göra oss sällskap och vi bestämmer oss för att backa tillbaka till det trygga och vana. Det är då, just då, vi behöver samla extra kraft och energi till att orka vara kvar i den där förändringen och sedan våga stanna kvar i det nya. I det nya ljusa. Är det inte det som kallas utveckling? Eller att inte ge upp...

Låt oss våga stanna kvar i det nya ljusa.

Är tilliten vårt hopp?

För några veckor sedan läste jag ett citat på Instagram. Jag följer Elsa Larsson, författare, och förundras av hennes bilder med olika citat. Just detta citatet;

 "Någon sade en gång till mig, innan någonting fantastiskt händer faller allt samman. Jag hoppas verkligen att det ligger någon sanning i det." 

fick mig att tänka på att vi behöver något ljust att tänka på när livet känns tungt. Vi behöver hopp för att ta oss igenom olika saker och situationer i livet. Efter regn kommer sol, lugnet efter stormen, ljuset i mörkret, ja, det finns många uttryck för hopp och ljus när vi som bäst behöver det. Hand i hand med det där hoppet och ljuset går tilliten och det kan vara svårt att känna tillit i vissa stunder. Är det tilliten som ger hoppet eller hoppet som ger tilliten. Eller är det kanske samma sak. 

Låt oss känna tillit.

Visa uppskattning

Jag tänkte på det där med uppskattning, både att visa och att få uppskattning. Det händer något i oss när vi får uppskattning, det lyfter oss. När vi lyfter någon annan lyfter vi även oss själva. Ibland blir människor runtomkring oss och saker de gör tagna för givet och vi missar det där med att visa tacksamhet och uppskattning. En del kanske aldrig får någon bekräftelse och då kan vår visade uppskattning vara extra värdefull. Alla kan nog bli en aning bättre på att visa uppskattning till våra medmänniskor.

Låt oss börja idag...

Den här buketten lyfte mig i veckan :-)

Att våga vara i känslan

Igår fylldes jag av en otrolig saknad och tomhet. Den kom inte krypande utan slog till som en sten i bröstet. Stenen kändes som gråt och min första tanke var; "Men jag är ju inte ledsen". Det var precis vad jag var, ledsen för att jag saknade mina nära och älskade som tyvärr lämnade mig alldeles för tidigt. Jag saknar dem såklart ofta men som igår, när det kändes som en sten av gråt och saknad, då behöver jag liksom lätta på trycket. Så vad gjorde jag? Jo, jag lyssnade på min spellista på Spotify, med låtar som ger mig speciella minnen, och om jag är i den där gråtkänslan så kommer tårarna som på beställning. Jag tillät mig att vara låg och ledsen, för en stund, för en dag. 

Idag känns allt lättare...