Ödmjukhet och respekt inför livet och andra människor...
Det är något som jag vill ha med mig i hjärta och sinne genom dagarna som går. Jag tycker att det går fint för det mesta och att jag är tacksam för mycket och för många som sällskapar mig på vardagens väg. Jag lever i balansen mellan att inte ta något för givet men samtidigt förvänta mig det allra bästa, och ha tillit till att allt är precis så som det ska vara. Livet är i någon slags ordning mitt i röran, flödet som vi alla befinner oss i. Dagarna och livet rullar på.
Men som ett slag i huvudet, en kniv i hjärtat, ett slag i magen, en rysning genom kroppen, så blir jag påmind om hur sårbar och liten jag är som människa. Hur jag än rustar mig så sker det saker runtomkring mig som berör mig och mitt liv, och det enda jag kan göra är att hantera det. Att vara i det.
Jag kan inte blunda, jag vill inte.
Jag kan inte förändra, men jag vill.
Jag skulle vilja omforma många livshistorier, för vems skull vet jag inte, men ändå. Personer jag har älskat och fortfarande älskar hade haft en självklar och hjärtlig plats i mitt liv och jag hade tagit vara på varje stund och sekund tillsammans med dem. Njutit av deras röster, deras sällskap och deras plats i mitt liv.
Jag vet inte om det här är början eller slutet, eller vart det för mig. Jag vet att det här är nu, och idag vill jag ta vara på det som erbjuds just här och nu.
Jag kommer att förlora en fin väns plats i mitt liv.
Jag brukar säga att allt har en mening, men just nu ser jag ingen som helst mening med det. Jag vill inte att den platsen ska vara tom, jag vill inte att sms ska sluta komma, att långa kvällar med samtal och skratt ska vara slut. Men återigen kan jag bara vara i livets öde, slumpens beslut och acceptera att så här är det. Det gör ont. Mitt hjärta vill skrika. Kanske tårarna hjälper mig att landa i verklighetens märkliga öde. Det gör ont. Jag vill inte landa. Men ödet har bestämt att jag måste. Så mitt hjärta skriker, tårarna läker och själen viskar att det måste lösa sig. Och det som ingen, ingen kan ta ifrån mig, det är tron på och tryggheten i att min vän finns med mig alla dagar, alltid, men en dag från en helt annan plats. Och även om det är en klen tröst så får jag en varm känsla när jag tänker på att det finns något som är större än livet självt.
Kärlek till er alla
från allt och alla!
Ulrika B S
Det är något som jag vill ha med mig i hjärta och sinne genom dagarna som går. Jag tycker att det går fint för det mesta och att jag är tacksam för mycket och för många som sällskapar mig på vardagens väg. Jag lever i balansen mellan att inte ta något för givet men samtidigt förvänta mig det allra bästa, och ha tillit till att allt är precis så som det ska vara. Livet är i någon slags ordning mitt i röran, flödet som vi alla befinner oss i. Dagarna och livet rullar på.
Men som ett slag i huvudet, en kniv i hjärtat, ett slag i magen, en rysning genom kroppen, så blir jag påmind om hur sårbar och liten jag är som människa. Hur jag än rustar mig så sker det saker runtomkring mig som berör mig och mitt liv, och det enda jag kan göra är att hantera det. Att vara i det.
Jag kan inte blunda, jag vill inte.
Jag kan inte förändra, men jag vill.
Jag skulle vilja omforma många livshistorier, för vems skull vet jag inte, men ändå. Personer jag har älskat och fortfarande älskar hade haft en självklar och hjärtlig plats i mitt liv och jag hade tagit vara på varje stund och sekund tillsammans med dem. Njutit av deras röster, deras sällskap och deras plats i mitt liv.
Jag vet inte om det här är början eller slutet, eller vart det för mig. Jag vet att det här är nu, och idag vill jag ta vara på det som erbjuds just här och nu.
Jag kommer att förlora en fin väns plats i mitt liv.
Jag brukar säga att allt har en mening, men just nu ser jag ingen som helst mening med det. Jag vill inte att den platsen ska vara tom, jag vill inte att sms ska sluta komma, att långa kvällar med samtal och skratt ska vara slut. Men återigen kan jag bara vara i livets öde, slumpens beslut och acceptera att så här är det. Det gör ont. Mitt hjärta vill skrika. Kanske tårarna hjälper mig att landa i verklighetens märkliga öde. Det gör ont. Jag vill inte landa. Men ödet har bestämt att jag måste. Så mitt hjärta skriker, tårarna läker och själen viskar att det måste lösa sig. Och det som ingen, ingen kan ta ifrån mig, det är tron på och tryggheten i att min vän finns med mig alla dagar, alltid, men en dag från en helt annan plats. Och även om det är en klen tröst så får jag en varm känsla när jag tänker på att det finns något som är större än livet självt.
Kärlek till er alla
från allt och alla!
Ulrika B S
Kommentarer
Skicka en kommentar